ERIK SPARRES BÄSTA
ERIK SPARRES
BÄSTA
EN HANDFULL SKÄRGÅRDSHISTORIER,
SOM, PÅ GRUND AV FÖRFATTARENS INTRÄDE
I GUBBÅLDERN, LETATS
FRAM UR HANS FÖREGÅENDE
SNILLEVERK
MED FÖRETAL AV
KNUT STANGENBERG
STOCKHOLM
ÅHLÉN & ÅKERLUNDS FÖRLAGS A.-B.
STOCKHOLM 1921
ÅHLÉN & ÅKERLUNDS FÖRLAGS A.-B:S BOKTRYCKERI
FÖRETAL
Svenska folket kan enligt mitt förmenande indelasi två klasser — ja, inte de där två evigt omkäbblade— jag menar: i trevliga och otrevliga individer.Till de förra höra jägare och fiskare, ty sådana äroenligt en regel som så gott som utesluter undantag,humorister — och att humorister äro trevligt folkstår axiomatiskt fast.
Så finns det ett skrå som tagit till sin mission attskildra nyssnämnda varieteter av homo sapiens —att ge oss till livs deras leverne till lands och sjöss,deras jägarliv under så väl den lovliga som ock underfridlysningstiden och deras fiske i egna vattenoch även något i andras.
En följd av denna umgängelse med jägarnes ochfiskarnes gemytliga släkte är, att skildraren slutligensjälv blir humorist — om han nu icke var det frånbörjan.
Erik Sparre hör till dem som — om inte precisredan i vaggan, så dock i alla fall icke långt efterkonfirmationen undfått gåvan att med humorns förståendeblick kunna se på medvandrarnas pysslandemed livets svårredda långrev eller försök att överlistalyckans icke lättlurade mickel. Denna blickhar han uppövat under vidsträckta seglatser påde flesta av jordklotets hav, avbrutna av strandhugg[6]här och var i hamnarna, egnade att kraftigthöja hans livserfarenhet. Indiskretioner äro odiösa,men nog finnas vissa likheter, såväl hos hjälten iSkeppar Kruses papegoja, som hos Häger, vilkenlärde hedningarna på Madagaskar dansa Krågestapolkett— med den ärade författaren sådan undertecknadminns honom i hans yngre år. Flera avslöjandenskulle nog kunna göras, men dem överlåterjag åt Dig, läsare att försöka Dig på.
Du skall därvid finna, ej blott, att Erik Sparreär en synnerligen underhållande berättare, utanäven, att han besitter en grundlig kännedom omde människor, vilkas öden och missöden han sådrastigt förstår att skildra. Han kan dem och hanger oss med mästarhand såväl deras yttre som inrekvaliteter, och han målar även den natur de rörasig i med förnämlig åskådlighet utan att låta sigförledas till braskande överdrift i färggivningen.
Med ett ord: Han lär Dig och oss andra attkänna och kanske ock något hålla av — som hansjälv gör — dessa farande sjömän, skärkarlar ochsmåländska jägargubbar — och det är en god gärning.Ty de äro också en del av vårt svenskafolk, med vilket vi alla höra samman, men kännamindre än vi ana.
Tack, Erik Sparre! Nu överlämnar jag ordettill Dig.
Vännen Stang.
[7]...