SIGRID PERSDOTTER BJURCRONA
SIGRID PERSDOTTER
BJURCRONA
EN SLÄKTROMAN
AV
ERNST DIDRING
STOCKHOLM
ÅHLÉN & ÅKERLUNDS FÖRLAG
STOCKHOLM 1922
ÅHLÉN & ÅKERLUNDS FÖRLAGS A.-B:S BOKTRYCKERI
I
Kom genast pappa störtat med freja
mamma.
Sigrid Bjurcrona stod och stirrade på telegrammet,som hon höll i handen. Jungfrun hade alldeles nyss stuckitdet till henne, medan hon klädde sig för teatern. Vårkvällenvar ännu så ljus att det föll ett gult skimmer överdet gröna papperet, som hon slitit upp med ett otåligtryck och nu höll upp framför sig. Toalettlampan vidspegeln var dock redan tänd, ty rummet låg mot gården.
Sigrid sänkte handen med telegrammet. Den föll icketvärt utan sjönk långsamt ned efter sidenkjolen. Hennesblick sökte omedvetet in i spegelns djup. Därinne stoden slank, högväxt och ung flicka med stora, mörkblåögon, fin, lätt böjd näsa och det allra fagraste kastanjebrunahår med täckeligt burr vid öronen. Den ljusblåsidenkjolen var ännu icke hophakad utan gapade på sidan,och det spetsprydda, vita underlivet med ett rosenröttband draget genom överkanten hade ännu ickeknäppts. Halsen, skuldrorna och armarna i blekröd nakenhetvoro förtjusande, och det blandade artificiellaoch naturliga ljuset gav underliga skuggor och dagrarsom på ett gammalt porträtt. En sköldpaddskams inläggningarglimmade.
Allt var ljudlöst stilla. Det var som om den unga flickandärinne icke levde utan var en vacker dröm.
Plötsligt började spegelbildens stora ögon blänka och[6]glittra. Tårar föllo, en efter en. Då bröts förlamningenoch Sigrid sprang bort och kastade sig i soffan, storgråtande.
»Pappa! Pappa!» jämrade hon sig. »Kära, lilla pappa!»
Hon satte sig upp i soffan och läste telegrammet pånytt. Det var klart, att något förfärligt hänt därhemma,annars skulle icke modern telegraferat på det viset. Visserligenvar hon hysterisk av sig, men det där »störtatmed freja» sade nog. Kanske han redan var död. Honskulle aldrig få se honom mer. Aldrig!
Ännu en lång stund satt hon viljelös och såg på detgröna telegrammet. Det ringde besynnerligt inne i hennesvänstra öra, och syner av hemmet, det gamla, härligaBjurnäs drogo förbi och skymde bort telegramorden.Där var den långa lindalléen upp till gården; där de bådaflygelbyggnaderna för inspektoren och trädgårdsmästaren;där förfädernas gamla slott med stora trappan. Däruppe till vänster en trappa lågo mammas rum och därtill höger pappas; där ...
»Störtat med freja», läste hon igen. Synerna försvunno.Några minuter satt hon orörlig med papperet i hand.Underligt, att de stavat freja med liten bokstav? Detvar ett namn på en levande varelse, på det högbenta,bruna stoet, som pappa alltid älskade att rida, därför detbar så bra.
Pappa, ja!
Sigrid torkade av tårarna och reste sig.
Hon måste genast resa, genast. Det var klart. Erik fickskaffa sig något annat sällskap. Gräsligt tråkigt vardet naturligtvis, att resa just nu, när vårsäsongen i huvudstadenstod i sitt högsta flor och baler och teatrarbytte av med mi