I
En ung herre i mörkblå vårrock och röda handskar kom ut ur en butikvid Arsenalsgatan. Handskarna voro alldeles nya, han hade just köpt demi butiken.
Han var helt ung, knappast tjugu år.
Det var en av de sista dagarna i april, en orolig dag med hafsblåhimmel och stora seglande molnflockar, en nyckfullt leende dag med soloch mulet i hastig växling och med skarpa vindilar österifrån, frånskären, från havet. Klockorna i Jakob sjöngo och dånade, det var engammal diktare som begrovs.
— Se Tomas, god dag, i nya röda handskar... Jag gratulerar digtill din medikofil, jag såg det i tidningen i går. Vad har du haft fördig på sista tiden, jag har inte sett dig på flera dar...
Det var Johannes Hall, en högväxt, mörklagd ung man, sex eller sju åräldre än Tomas Weber. Han hade icke någon egentlig sysselsättning, mendet behövde han heller icke, ty han hade för en tid sedan helt oförmodatfått ett rätt betydligt arv.
6— Jo, jag sökte dig både i går och i förrgår, men du var intehemma, som vanligt... Kom nu, så gå vi ner på Oriental och fira minexamen med en flaska rhenvin.
— Ja, varför inte...
Gatorna vimlade av människor. Det var en av de första vårdagarna, tyvåren hade kommit sent. Vid vartannat steg mötte man en svartmuskig ochgodmodigt leende ballongförsäljare med sitt färglysande knippe avgummiblåsor, fyllda med gas. Mitt på trottoaren vid Karl XII:s torg stoden grupp av gapande barn och halvvuxna gossar med näsorna i vädret ochögonen riktade mot en röd prick i den blå rymden — en lösskurenballong, som seglade bort över taken.
Tomas gick och smålog för sig själv.
— Du ser upprymd ut i dag, anmärkte Hall, har det hänt dignågot?
— Nej, jo... Jag såg en flicka nyss, i handskbutikendärborta... Hon hade så rädda, rödbruna ögon.
— Jaså hon, ja hon är mycket bra. Jag har också köpt handskardär ett par gånger. Båda gångerna blev jag kär i henne och föresatte migatt göra någonting åt saken, men sedan glömde jag bort det.
De hade kommit ut på Blasieholmshamnen. Skärgårdsbåtarna vid kajenhade röda färgklattar, som lyste i solen. Strömmen låg bred och blå ochtom;7sjöfarten hade ännu icke kommit riktigt i gång för året.
— Hur gammal tror du att hon är?
— Jag vet inte. Tjuguett, tjugutvå år.
Det var tomt på kafé Oriental. Som bleka skuggor gledo uppassarna av ochan i korridorernas skymning.
Hall kastade sig halvliggande på en av de breda, låga sofforna,vilkas brokiga österländska vävnader gåvo rummen deras prägel avharemsgemak. Tomas Weber tog plats i en karmstol av flätad halm.
Solljuset strömmande in i en bred, guldgul flod genom fönstretsmångfärgade glas med dess gula liljor och röda tulpaner.
Tystnaden drömde under taklisternas arabesker.
— Har du något att röka? frågade Tomas.
Hall tog upp sitt cigarrettfodral.
Vinet kom in. Man såg på vippningen av kyparens frackskört, att detvar någonting mycket dyrt. Tomas hade fått en del pengar av sin far medanledning av sin examen, och han hade ingen högre önskan än att göraslut på dem.
Tomas Weber hade ett öppet ansikte med blå ögon och ljusbrunt,bakåtstruket hår. Den rätt stora oc