E-text prepared by ronnie sahlberg, Keith Edkins,
and the Online Distributed Proofreading Team
()
from page images generously made available by
the Google Books Library Project
(http://books.google.com)
| Note: | Images of the original pages are available through the Google Books Library Project. See http://www.google.com/books?id=ppZyDTv5fxMC |
HAVSBOKEN
AV
ANNA LENAH ELGSTRÖM
Stockholm
Albert Bonniers förlag
Copyright. Albert Bonnier 1912.
STOCKHOLM
ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1912
FÖRSTA BERÄTTELSEN
"Har du stigit ned till havets
källor och vandrat kring på djupets
botten?
Hava dödens portar avslöjat sig
för dig, ja, såg du dödsskuggans
portar?"
I.
Milsvitt omkring fanns intet annat än vatten — Kattegatts gråa vågor, vilka mötte Nordsjöns långa dyningar och så vidare, undan för undan, kring hela jordens rund. I denna vattenökens medelpunkt låg det lilla skäret som kastat — en samling klippor, nedsjunkna i vattnet, likt en skara sovande, svarta jättedjur, kvarglömda någon gång i skapelsens gryning. Men mitt i deras mörker reste sig fyrens pelare, bärande sitt starka, vita ljus. I en väldig solfjäder smög det runt, oupphörligt runt horisonten, fläktande bort mörkret, än från en silverglittrande triangel av det öde havet, än från ett stycke askgrå mark, beströdd med klippblock, för att sedan låta det falla igen och treva vidare med sina sökande fingrar av ljus.
Men allteftersom månen steg på himmelen bleknade det allt mer, tills det blott var en svävande fläkt, vilken kom och gick och, likt en imma på en spegel, dallrade framför månens skiva. Den stod nu i zenit med en väldig köldring kring sig och lyste kallt och blankt på klippornas våta svärta. Som ett silverstreck glimmade vejern i dess sken, där den löpte utefter den halsbrytande väg, vilken förenade fyren med fyrfolkets hus, med telegrafstationen ute på västra udden, riggad likt ett skepp färdigt att gå till havs, och med överlotsens röda villa strax ovanför båthamnen i norr — alla så små, så ensamma och liksom kurande, med sina sneda tak och skygga, gullysande fönster, i den ödsliga cirkel av manvitt vatten, vilken här var världens gräns.
Överlotsen stod mitt i den — i utkikens lilla låda uppe på skärets högsta punkt, varifrån utkik hölls natt och dag. Och det var som stod han i en lykta av glas, upphängd över havet, ty vart han vände si