K. G. OSSIAN-NILSSON
TREDJE UPPLAGAN
PRÄSTGÅRDEN
EN JULHISTORIA
AV
K. G. OSSIAN-NILSSON
TREDJE UPPLAGAN
STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FÖRLAG
Copyright. Albert Bonnier 1911.
STOCKHOLM
ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1911
Till Far och Mor
Genom trädgårdsfönstren silade en blekglimt av decembersolen. Utanför reste sig enblågrå molnskiva, vars svängda kant skimradesom en stålägg; men i de låga prästgårdsrummengled strimman maktlös genom tidig skymning.
I matsalen stodo fyra dörrar öppna. Tillfolkstugan, varifrån köksstöket trängde in, ochdär Bolla, hjälphustrun, redan en stund viskatoch vinkat åt mamsell Mina. Till salsförstun,varifrån tuppen och bandhunden ibland lätohöra sig, och där Mats, kusken, ömsom gjordeminer åt Bolla och tafatta tecken åt mamsellen.Vidare till Minas kammare och hela raden rumända till gula salen, där den spröda klangenav ett åldrigt piano och en tunn, men mjuk ochren sopran tonade. Samt till ämbetsrummet,nedanför vars höga, nötta tröskel Mina höllpå att vira halsbindeln och knyta prästkragenpå pappa kyrkoherden — vilket faster Jeanette,som för alltid avsagt sig, kallade att hängabjällran på katten.
Det var en krånglig uppgift, isynnerhet ijulskymningen. Den lille kyrkoherden stampademed foten i det maskstungna golvet.
— Sjutton hakar, sade han i ett strävtstaccato, som han behållit från lägertiden, —blir du då aldrig färdig, sjåpagås?
— Seså, seså, lugnade dottern med blid,kantig röst, medan hennes ord stundom följdesav ett vanemässigt snörpande, — pappa fårväl ge sig till tåls, tills jag hinner —!
— Hinner, ja, ja, ja, förivrade sig den lillegubben med en vingsning på halsen och enstampning för vart ord, — hinner — hinner —du med din senfärdighet! Hinner — du ärett syndakors på jorden!
Mina sänkte undergivet hakan. Vinklarnaom den ej längre unga munnen djupnade.Blicken stod stel av ihärdighet. Händerna brådskadeför att få bukt med kragen. Allt medansnörpandet fick ersätta svar och förmaningar.
Under tiden ställde sig kyrkoherden attkisa i det gula, pappersklistrade bjälktaket,trumma med tåhättorna mot golvtiljorna,knäppa med fingrarna, muttra och gnola försig själv.
— Syndakors — vad är det för ett sakramenskatflån? Vem är det, som ställer uppdörrarna?
— Ja, ja, mumlade Mina saktmodigt, —snopp, snopp, om jag åtminstone fått tända —
— Eld på huset, nästan röt den lilleprästen.
— Eller åtminstone fått stänga, skyndadeMina att tillägga, — så att tjänstfolket, snopp,snopp, sluppe höra pappa svära i själva julveckan,snopp, snopp!
— Jag skulle baresta fråga, hördes kuskenlågmäld från förstudörren.
— Mamsell, mamsell, väste Bolla från folkstugan.
— Sjutton hakar, trätte kyrkoh