FÅGELSKYTTEN
OCH
ANDRA BERÄTTELSER
AF
OLOF HÖGBERG
GÖTEBORG 1912
ÅHLÉN & ÅKERLUNDS FÖRLAG
Pappersleverantör:
GRANSHOLMS AKTIEBOLAG, GEMLA
GÖTEBORG 1912
ELANDERS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG
FÅGELSKYTTEN
TRE BESATTA ÄFVENTYRSHISTORIER
FÖRSTA ÄFVENTYRET:
Larslund, profet och hämnare.
I.
Larslund presenteras.
Andligen vacker, lekamligen den värsta fuling.
Du vill veta hvad Larslund var för en?Jo, jag minns Larslund mycket väl.Han var en duktig fågelkarl och äfvensåen rejäl nykterhetskarl, bärgad och välaktad,till allt detta äfven troende, sålundaockså andeligen vacker, fast Larslund, omjag skall vara uppriktig, lekamligen var denvärste fuling du såg.
På höst- och vårvintern höll han sig uppei Lappmarken för att fågla ripor. Påsommarn och kring jultiden ville han helstha sin vistelse neremot gränsen till Hälsingland,just på skillnaden mot Medelpad. Sihan ville bo så till, att han kunde ligga ihåll med hälsingarne i och för sin fågelhandel.[8]Och hälsingarne de’ var Larslundsrätta folk, för han hade alltid haft en märkvärdigtur med dem.
Sedan frågte du huru Larslund såg ut?Ja, när som du detta får veta, så falla byxornaaf dig med detsamma. Det minstajag kan säga är, att den obekante, som varen smula skrockfull, lätteligen kunde förväxlahonom med den jag inte vill nämna.Larslund var alldeles förskräckligt lång ochtunn och smal och gänglig till den grad. Dethade visst från början varit ämnadt till tvåkarlar, men så hade det på något vis byttom sinnelag och klibbat ihop dessa två ämnen,så att det vardt bara denne förskräckligtlånga drasuten Larslund, då det annarsskulle ha blifvit både Larslund och en broråt honom, fast bägge två något kortare.
Lång och smal var Larslund i kroppen,lång och smal i ansiktet; ett helt hästhufvud ilängd, utom hvad han kunde vara däröfver.Under den långa och smala pannan med denframstickande hårtappen satt Larslunds långa,smala och skarpa näsa, lagom till förskärare[9]att stycka upp en fläskskinka med.Långt var det mellan näsan och munnen,alldeles för mycket långt, och likaså mellanmunnen och hakspetsen. Larslund brukaderaka sig så långt han nådde under hakan;sedan återstod skäggkransen hans, och långvar äfven den allt neröfver bröstet.
Det var en gång som jag riktigt betraktadeLarslund, då han stod och såg på världenallt bortöfver skogstopparne, oändligenvida mot södern. Solen sken rakt in i ögonenpå honom och han stod där så erbarmligtlång och tunn och ödelig som en ann Jeremiasmed den kvarterslånga munplysenmellan dessa långa fåror ned till mungiporna.Då tyckte jag, att det brann som en outsägliglängtan i Lars