På bergen låg snön ännu kvar i smutsiga flak,längre ner kastagneskogar, mörka och nakna ännu,längst ned i djupet staden.

Det var bara en half dagsled från hafvet, menman skulle icke ha trott det här, det borde redanvara vår helt nära, men hit in sken solen barasent och kort, och jorden var trögare än annorstädes.Det var bara skyarnas slitenhet och brådskandefart, som visade att vintern var öfver.

Staden var trängd tillhopa i en kittel och hadebara sig själf att se på. Det gjorde den också.Uppklängda på knotiga kullar och bergens våta brantersatte de mörkgråa husen armbågarna i hvarandrassidor, sträckte sig med smala dystra gaflaroch stirrade ned på hvarann i trumpet högmod,ned mot flodens hålväg, öfver den till andra sidan,där en liknande hop mötte deras blickar i trots.Öfver dem alla var kastellet med rostbruna trätakoch tinnarnas glesa utsprång likt tänder i engammal jättes mun. Men under dem alla var judestaden.

Längst ned, där floden krökte under ett lågthvalf, längst ned, dit smutsen rann från alla sluttningar,där all stank sjönk hop, och bullret strököfver, och bergets skugga kväfde, en klunga afsvarta, däfna tak med mörknande brokiga klutarsom vanskötta sår i hvart fönster, där låg den,ett mål för allas hån, ett lägre för hvar och en attbegabba, hur lågt han än själf stod.

Där sjuknade vattnet om sommaren, bubbladegulsvart och fläckigt af fett och drog ned de bundnabåtarna i dyn, och djurkroppar stannade där meduppsvällda skinn och grinade med lossnande tänder.Där steg det under flodtider öfver det grönabrotimret och röt i hvalfvet och slet i ankarkedjoroch svämmade in i källare och jagade ut kvidandemänniskor och djur och slickade trösklar och portar.Själfva den första snön som föll var smutsigoch fattig där.

Där var kvaft af folk och trångt af bulleroch skrik; som i skamstock satt den, hela stadsdelenmed lemmarna klämda af brutalt våld och medtrötta, mörka blickar.

Bleka män med svarta kappor, bleka kvinnormed svarta dok, på axeln skulle de alla ha insydtett märke, en gul heraldisk lilja, sådan som brottslingarbrändes med, att man äfven på klädernaskulle känna deras stam. Icke nog därmed, för attskärpa skammen med hån och under skratt ge slagethade man gett det märket en form af klöf, likt ettspår af ett djur.

Där, i sina egna kvarter skulle de bära detsom en ständig påminnelses rop, och uppe i kristenstadenskulle de blotta sitt hufvud för hvar och en,de mötte, och böja sig djupt för hvar blick somströk kall och spotsk öfver dem. Om påsken skullede hålla sig kvar där nere, krypa undan där nereunder hela den heliga veckan och, så godt de kunde,hålla öronen igen för klockornas skri. Men enaf menigheten, en i tur skulle vara med i de kristnaskyrka och huka sig samman i skam, medanuppståndelsens hymner stego, och på sin blekakind ta ett slag till lön för det förgångnas brott ochbära märket hem till barn och fränder som minneoch varning.

Nu var det snart påsk, tidig påsk, och luftenlåg tung och grå och hade ej i sig e

BU KİTABI OKUMAK İÇİN ÜYE OLUN VEYA GİRİŞ YAPIN!

Sitemize Üyelik ÜCRETSİZDİR!