Produced by Jari Koivisto
Af
Albert Engström
Stockholm 1907,
Aktiebolaget Ljus.
Memoarer.
Mitt första personliga sammanträffande med kolingen och bobban.
Dalarne.
Krångdalen.
Lofoten.
Hos lappar.
Åter hos lappar.
Reval.
Odensholm.
En julafton i Uppsala.
Luskungen.
Ur portföljen.
Gråsälen.
Julharen.
Vetruscheff.
Fanérfabrikanten.
En kvinnosakskvinna.
Grisslehamnsliv.
Religion.
Fruntimmer.
Julseglats.
Monsieur Pernelet.
Nattliga intryck.
Jag är en gammal man. Jag har sett och erfarit mycket och mitt livhar fört mig tillsammans med åtskilliga intressanta figurer, ja, medsamhällets främsta.
Man har upprepade gånger bett mig skriva mina memoarer, men minblygsamhet har hittills förbjudit mig detta. En man som separeratfrån samhället för att plocka rätt på sin egen lilla individualitet,ser helst framåt, ej tillbaka. "Nur die Dunkelmänner blicken zurück,"säger Nietschschszhchehe. Kanske har han rätt häri, men om hanhade levat ett så rikt liv som jag, hade han antagligen uttrycktsig tvärtom. Det är icke nog att bli galen för att bli filosof.Livet självt för så småningom de rikast begåvade andarna till dennasynpunkt.
Att vid trettiofyra års ålder skriva sina memoarer för ens tankedirekt på döden. Plötsligt kan en meteorsten slå en i huvudet,lönnmördarens dolk träffa under skulderbladet eller en förfärligtstor växel förfalla — och man ligger i sin silverfotade likkista medsvenska folkets kransar av källor och palmblad som en erinringens ochbeundrans sophög över sig. Sedan komma likmaskarna, föryngringenssymboler, till, och om ett par år är man ett kolly, ett gödningsämne,eftersökt av lantbrukare, men med rynkade näsor beluktat av sinavänner skalderna och vetenskapsmännen, som kanske till och med stjälaens lik, och målarna.
Mina ögon tåras. Men jag tror, att det bästa vi tänkt, ja, ävendet sämsta, lever i evighet i våra arbeten, våra tankar och ord,som vi lämnat efter oss, och som en surdeg komma alltet att jäsaoch förändras i konsistens långt sedan vi slutat att vara till. Vikunna visserligen inte lägga en atom till alltets vikt, men vi kunnaåtminstone känna oss lugna i medvetandet om, att vi under vår livstidtrott oss hava lyckats dupera en del folk, visserligen omedvetet,men ändå! — och att vår egenskap av personlighet på grund av sintillvaro varit nödvändig. Vi äro atomer i en kemisk förening av föross obekanta ingredienser. Låt vara att det stundom fräser på ytani retorten, men för en lugn och överlägsen betraktare är det helaalldeles i sin ordning, liv och död, mord och födelse, allt är somen vindstilla vik. Och om Alexander erövrar världen eller månentrillar ned och träffar Ryssland och decimerar dess invånareantal,förefaller det oss tänkare ungefär lika viktigt som då en fluga kliareller putsar sina bakben. Me voici! Skulle något ha något av petardi sig, vore det konsten, men jag tror inte det heller. Vi äro allaskräddare. Vi äro något slags molekyler i en soppa som röres om avsig själv. Vi ge fan i att resonera om livets mening, utan ägna ossåt memoarskrivning.
Jag har ansett mig böra förutskicka dessa anmärkningar, på det attvärlden skall få någon aning om sin förnämste redaktörs synpunkterpå tillvaron. Jag tror inte ens på dem jag givit härovan. Attskriva eller överhuvudtaget yttra sig är en fånighet, s