ETT FÖREDRAG
AV
FRANS v. SCHÉELE
ÖSTERSUND
A.-B. JÄMTLANDS TIDNINGS TRYCKERI
1922
Vad jag i afton skall tala om, är varken den politiska friheten eller ommänniskans förmenta rätt att handla fritt, oberoende av alla sedligabud. Utan min nuvarande uppgift är en filosofisk-psykologisk föreläsningom detta problem: har människan i och med sin vilja en förmåga att självbestämma sig för den ena eller andra av olika möjligheter, har hon idenna bemärkelse en fri vilja, eller är vår vilja alltid bunden avkausalitetens nödvändighet, så att hon i varje ögonblick endast kanvilja ett, nämligen det vartill hon tvingas av sin förtids och dennuvarande situationens förenade orsaker?
Över detta problem ha mänsklighetens alla stora tänkare grubblat ochspekulerat, utan att komma till någon lösning av den art, att dentillvunnit sig allmänt erkännande. Än i dag stå de motsatta meningarna idenna fråga så skarpt mot varandra, som de någonsin det gjort, sedanproblemet först kom under debatt.
Somliga tänkare antaga och försvara den mänskliga viljans frihet och sei den människans egentliga adelsmärke, det som höjer henne såsom personöver naturen, över den opersonliga verkligheten med dess bundenhet avnaturlagarna. Denna åsikt är den filosofiska frihetsläran ellerindeterminismen.
Andra däremot förfäkta den rakt motsatta åsikten, frihetsförnekelseneller determinismen. Enligt denna åsikt finnes aldrig för viljan någraolika möjligheter att välja emellan, utan världsförloppet är en oändligkedja av orsaker och verkningar, i vilken varje länk är genom enoblidkelig nödvändighet bunden vid de andra länkarna. Och i den kedjanhar ock den mänskliga viljan sin bestämda, ödesbundna plats, och varjehennes beslut är sådant det måste vara i följd av sitt inordnande iorsakskedjan. Människan tror sig äga en fri vilja och med en viss gradav självständighet fatta sina beslut. Men detta är blott ettsjälvbedrägeri, grundat på hennes okunnighet om de orsaker, som i varjeögonblick framkallar viljeyttringen såsom sin ovillkorliga verkan. Likagärna kunde stenen, som i följd av tyngdlagen med en viss bestämdhastighet faller till marken, inbilla sig att den med egen kraftbestämde sin rörelse. Om den under sitt lopp genom luften vaknade tillmedvetande skulle den kanske falla offer för en sådan dess självkänslasmickrande illusion, då den icke visste varifrån den kom och vad somdrev den ned mot marken. Människan är just i en liknande situation.Omedveten födes hon hit till världen och vaknar till medvetande, sedanhon väl börjat sin verksamhet. Okunnig om de krafter, som sätta henne irörelse, inbillar hon sig äga en självständig rörelseförmåga och självmed sin vilja länka sitt öde. En smula reflektion borde emellertidbefria henne från denna dåraktiga illusion. Vad har hon för rätt att trosig stå utanför det system av orsaker och verkningrar, som i övrigtreglerar allt inom universum? Å nej, hon är inom detta blott ett litetobetydligt stoftgrand, som liksom all annat ledes av naturlagarnasundantagslösa nödvändighet. Vare sig att hon utför ett beundransvärthjältedåd, som gjuter en ärans gloria kring hennes hjässa, eller fläckarsitt namn genom en föraktlig, brottslig handling, i bådadera fallenhandlar hon så, som hon måste handla i följd av de ärftliga anlag, medvilka hon blivit född, den utveckling dessa anlag fått genom hennesföregående liv och den situation, i vilken hon nu försatts. Att tänkasig något annat än endast en dårskap, viljefriheten är endast ett"asylum ignorantiæ", en okunnighetens tillflykt, från vilken dentänkande och bildade människan måste hålla sig fjärran. "Sanningen skallgöra eder fria", säger ett gammalt påstående; nej, tvärtom, s