Transcriber’s Note:
The cover image was created by the transcriber and is placed in the public domain.
Det var en gång en yngling som hette Walter.Han hade bara lust till en sak, och det var att spelafiol, men det gjorde han också bättre än alla andra.
Så satt han en dag i sin fars gård och stämdefiolen, och så tänkte han:
»Nu ställer jag mig utanför min mors dörr ochdär spelar jag så vackert och så blidt, att hon förstårhur högt jag älskar henne.»
Och så började han spela allt det mjukaste ochbästa, han visste, af sitt hjärtas öfverflöd. Men dåöppnade en tjänstflicka dörren på glänt och hviskade:»Ge dig genast i väg! Mor skall sofva!»
»Så dum jag var!» tänkte gossen. »Det kundejag väl ha förstått, att inte skulle jag hålla på attspela när mor ska sofva.»
Så gick han bort till andra ändan af huset ochställde sig utanför sin fars dörr.
»Nu ska jag spela så morskt och frimodigt,»sade han till sig själf, »att far ska bli glad ochkomma att tro på mig.» Och så började han medde käckaste tag öfver fiolen, så det sjöng i väggarna.
4Men genast öppnade en tjänare dörren till fadernsrum och sade:
»Gå din väg! Far skall arbeta.»
»Jaså!» sade gossen till sig själf. »Det borde jagväl ha tänkt, att inte går det an att spela när farska arbeta!» Och så gick han bort ifrån gården.
Han gick genom susande skogar och blommandeängar, öfver höga berg och djupa dalar, och så komhan till en stor stad.
»Nu ska jag väl spela för dem här i staden, såde kunna tänka sig allt det vackra, jag sett på vägen,»sade han till sig själf och så ställde han sig vid ettgathörn och spelade. Men alla som gingo förbi hadeså rasande brådt och inte alls tid att stanna ochlyssna till hans spel; slutligen kom en man med enstor käpp och en silfverträns om hatten och ladehanden på hans axel.
»Här får ingen spela på gatan!» sade han. »Slutagenast upp, annars tar polisen dig!» — Ja, då fickhan ju sluta. Men så fick han veta, att det om kvällenskulle bli stor fest på rådhuset, och där skulle spelastill dans. Då gick han och bad, att han också skullefå spela med på sin fiol.
»Å ja, en mer eller mindre kan ju göra detsamma,»svarade man honom, och så fick han lof attvara med på kvällen.
Man hade prydt den stora rådhussalen så fintmed gröna kransar och röda pioner och fladdrandeband, och under taket svängde kronor af tunnband,omvirade med löf, i hvilka hundra vaxljus strålade.5Men i salen visade sig all stadens finaste ungdom.Hand i hand kommo de för att dansa. Gossarnavoro klädda i knäbyxor och långa spetsiga skor. Deburo korta kappor öfver axlarna och ringar på fingrarna.De unga jungfrurna voro i sammet och siden,breda öfver länderna och tjocka öfver magen, medfeta, hvita händer och slätkammadt gyllene hår. Devoro hvita och röda som smultron med gr